ångestkyla

Alltså jag vet ju att det känns så här för att jag läste ut den där jävla boken Kejsarn av Portugallien som bara var tvungen att sluta ännu mer tragiskt än hur boken redan utspelat sig i över 100 sidor. Eller tja, det löste sig väl på något sätt till slut. Jag är nog bara lite sur över att Klara Gulla blev "förlåten" i slutet, trots att det enda hon förtjänade var total utfrysning för resten av sitt liv. Jävla förbannade satmara. Gå och överge sin pappa, som älskade henne mer än någon annan någonsin skulle klara av. Bara sticka iväg. Komma tillbaka och bemöta honom med förakt, när allt han någonsin gjort eller sagt hade varit för henne. Det var länge sen jag upplevde en sån enorm sorg av en fiktiv berättelse som när Jan drunknade. Låg och grät som en jävla idiot i soffan. Gömde mig bakom bokpärmarna.

Bitterheten över att Klara Gulla överlevde men inte Jan i Skrolycka försvinner inte.

Och nej. Alltså varför inbillar jag mig att någon ens vill läsa det här? Varför. Imorgon är det alla hjärtans dag och jag vill bara spola förbi det. Eller snarare tillbaka tiden några månader så jag kan förbereda mig på att vara glad och lycklig och inte bitter och otrevlig. Men jag är där jag är och under nästa halva av 2011 flyttar både jag och min familj. Turligt nog inte till samma ställe eller ens samma landskap. Jag behöver något som är mitt eget nu. Som ingen kan ställa sig bakom axeln på mig och förklara att "du gör fel, gör inte så" utan bara få känna den där enorma friheten i att få möjlighet att försöka själv, lära av mina egna misstag och inte bara behöva lita till vad andra har gjort för fel i sina dagar.