Wasn't it good, wasn't it fine, isn't it madness

På något sätt saknar jag den där tiden då jag kunde vara gay fullt ut, då jag på fullaste allvar trodde att ingen kille någonsin kunde få min mage att pirra och det sista jag ville skulle hända var att just det. För mig innebär det en liten känsla av smutsighet att veta att det är en kille jag är med och inte en tjej. Jag förstår verkligen inte varför min hjärna tänker så, varför det på något sätt skulle vara finare om jag jag fortsatte på gayspåret. Straighttåget har redan börjat åka, med mig på. Vill inte känna att jag gör fel/orätt/något dumt som accepterar heterolivet rakt av - men samtidigt så vet jag ju att det egentligen inte är det jag gör bara för att jag råkar befinna mig i det. Jag vill förändra de förväntningar som läggs på mig, vill få min omgivning att förstå att det faktiskt inte är någon kärnfamilj mamma pappa barn hund och villa som jag är ute efter i framtiden. jag vill leva mitt gayliv trots att jag har pojkvän. Men hur fasen ska det gå ihop?

Det är faktiskt inte så lätt det här. Hur bemöter man sånt här hos sig själv?