Men när jag kom närmre skolan fick jag nys om en flicka som hade försvunnit. Jag är rätt säker på att jag inte kände henne, men jag blev väldigt nyfiken och bestämde mig för att hitta henne. Musse försvann nu ur drömmen, liksom alla andra ur min familj, och jag började leta ledtrådar runtomkring mig. Dessa ledde mig bort från de centrala delarna av Uppsala och ut i något enormt industriområde, lite amerikansk sydstats-style på det hela. Det var varmt och torrt och allt hade ett gult ljus över sig.
Det fanns ett påbörjat, minst tio våningar högt, våningshus i området, och detta var vad jag styrde stegen mot. Jag visste att jag var ute på farligt vatten, magkänslan var läskigt tydlig med det. Plötsligt tror jag att jag fick syn på ett ansikte i ett av fönstren, våra blickar möttes och en lustig förståelse skapades. Det var ju den försvunna flickan! Hon såg alldeles söndergråten ut och mimade förkrossat åt mig att hjälpa henne. Sedan försvann hon in i mörkret. Snart försvann även jag in i ett mörker, antagligen var det någon som sett min kommunikation med tjejen och bestämt sig för att stoppa mig.
När jag vaknade upp (i drömmen) låg jag i en svettig liten säng med skrynkliga otvättade lakan och en okänd sovande man bredvid mig. Han såg allt annat än fräsch och trevlig ut. Paniken spred sig. Vad fan skulle jag göra? Vid sängens fotände fanns en trappa som ledde nedåt, men någonting sade mig att det var dörren intill sängen som jag skulle satsa på att komma ut genom.
Jag såg mig om i rummet. Hjärtat hoppade till när jag upptäckte ännu en tjej borta på golvet. Håret låg hoptrasslat och svettigt mot kroppen och hennes kläder var trasiga, men även hon sov. Jag började resa mig ur sängen, försökte vara så försiktig som möjligt för att inte väcka den okända mannen bredvid mig. Hela situationen fick mig att känna äckel över mig själv; vad hade de egentligen gjort med mig? Varför hade de tagit mig hit? Och framför allt, vad hade fått mig att tro att jag skulle kunna rädda den där tjejen.
Allt som hänt från att jag stod ute på det dammiga industriområdet fram tills nu befann sig i en enda stor minneslucka.
Äcklet bredvid mig började nu andas annorlunda. När han snart började sträcka på sig förstod jag att han var på väg att vakna. Helvete! Jag avbröt alla försök att röra mig ifrån sängen och lade mig blick stilla tillbaka. Men det var för sent.
Han öppnade sina små grisögon och flinade mot mig. Jag är inte säker på att han sade någonting, men han började ta av mig kläderna. Naturligtvis försökte jag säga nej, men det var lönlöst. Det blev en mer och mer fysisk protest men allt jag gjorde verkade utan effekt eftersom han var mycket starkare än mig. Han tog sina hängslen och klöste taggarna in i ryggen på mig, men på något magiskt vis upplevde jag inte smärtan just då. Kanske var det för att jag var helt livrädd över situationen.
Mitt i allt hade dock tjejen borta på golvet vaknat till liv. Nu hade hon kommit bort till oss å sängen, beredd att slå till mannen med något oidentifierbart stort och tungt. Hon slog till hårt och han verkade förlora medvetandet. Tjejen bad mig att snabbt som fan hjälpa henne att knuffa ned honom för trappan framför sängen, och trots hans enorma tyngd så gick det.
Nu var jag tvungen att skynda mig, för nedanför trappan fanns tydligen "bossen" som jag nu i vaket tillstånd inte minns namnet på. Snabbt som attan rafsade jag åt mig mina kläder och skyndade mig ut genom dörren. Ute i köket mittemot stod tjejen som jag sett genom fönstret! Hon fick syn på mig och verkade förstå vad som var på gång. "Skynda dig!", ropade hon utan ljud åt mig och visade med blicken åt vilket håll jag skulle komma ut.
Dundrandet från trappan lät mig förstå att det var jävligt bråttom nu. Det var svårt att hitta ytterdörren eftersom allt var nedsläckt och jag aldrig sett stället tidigare, men jag lyckades ta mig ut! Sen sprang jag allt vad jag kunde så långt ifrån stället det var möjligt. En mansröst ropade efter mig att "det är lönlöst, vi har folk ute som hittar dig", och jag kände obehaget ut i varje nervcellsände. Frasen ekade i huvudet. De skulle hitta mig. Jag lovade mig själv att varken titta på, prata med, eller lita på någon.
Jag kände efter i fickan ifall jag mot alla odds hade min mobil, och det hade jag. Ungefär 20 nya meddelanden och ett gäng missade samtal hade jag. Många från min familj, men en hel del från oroliga kompisar också. Jag hade visst varit borta i flera dagar. Speciellt ett sms gjorde mig illa berörd. Felicia skrev till mig:
"Om du ser det här Amanda, så vill jag att du ska veta att det är kaos här. Mamma har flyttat ut sen du försvann, hon orkar inte med oss när hon mår så här dåligt, och pappa klarar inte av någonting när mamma är borta. Livet håller inte ihop. Du måste komma hem snart ... Jag älskar dig för mycket för att förlora dig."
Där jag var nu, mitt ute i någon mörk träskliknande skog, kände jag mig till slut tillräckligt långt ifrån mina förföljare att jag kunde stanna upp ett par ögonblick. Solen hade gått ner och jag kunde bara följa den breda jordvägen jag gick på. En bil närmade sig bakifrån. Den kastade sitt blekgula ljus över vägen, som jag nu såg mynnade ut i någon slags brygga där man kunde hoppa på en anslutande färja.
Bilen stannade in alldeles intill mig. Nu hände något i drömmen: jag var inte längre inuti mig själv utan såg hela händelseförloppet utifrån. I bilen satt två män och en ful paddliknande kvinna med lockigt brunt hår. Allt med dem såg osympatiskt och elakt ut, men jaget i drömmen verkade ha glömt sin egen regel att inte lita på någon. De frågade om jag ville ha skjuts, och eftersom jag i drömmen var så trött efter rädslan och hela dagens springtur tackade jag ja. "Nej, nej, nej!", tänkte jag som liksom svävade ovanför allt och såg min kropp hoppa in i en främmande bil och stänga dörren efter sig. Ljudet av bilen som rullar iväg är fortfarande tydligt för mig, trots att jag är vaken när jag skriver.
När bilen körde iväg från det betraktande jaget såg jag en skylt på bakrutan. "Du skulle inte ha litat på främlingarna.", stod det och plötsligt stod det klart för mig att jag gjort mitt livs misstag. Där försvann bilen bort med mig, som med största sannolikhet gått i den mest uppenbara fälla som förföljarna gillrat.
Jag tror att drömmen gjorde ett uppehåll här, att jag vaknade till på riktigt och verkligen kände den bitande rädslan. På något vis somnade jag om, och drömmen fortsatte:
Jag befann mig i Uppsala med mobiltelefonen i handen. På något magiskt sätt hade jag lyckats rymma igen, men jag var mer rädd än någonsin. Tänk om mina förföljare kunde spåra mina samtal? Om de hade egna sätt att leta upp mig som jag inte ens i mina vildaste fantasier kunde tänka mig? Med nervositeten skärandes i magen letade jag upp mammas nummer i kontaktlistan och tryckte på "dial". När jag efter flera dagars rädsla äntligen fick höra mammas röst kom tårarna som en flod. Jag försökte förklara var jag befann mig och att hon skulle hämta mig så snabbt hon bara kunde - jag var rädd.
Några minuter senare dök mamma upp, och jag föll i hennes armar. Försökte förklara vad som hänt mellan snoret och gråten, men det gick nog inte att uppfatta hälften. Mamma föste in mig i bilen och hjälpte mig att spänna fast säkerhetsbältet, vi åkte hem.
Pappa verkade av någon mystisk anledning inte vilja veta av vad som hänt mig. När jag försökte berätta såg han läskigt oberörd ut, och när jag var klar med min historia insåg jag att han inte trodde på mig.
"Lugna ner dig, Amanda", bad han, men jag blev förtvivlad. Varför trodde han mig inte, såg han inte min rädsla? Fanns det överhuvudtaget något med mig som sade att jag skulle kunna ljuga ihop en sån här historia? Jag försökte visa såren på ryggen, försökte förklara att mitt toviga, skitiga hår inte berodde på att jag varit iväg på något roligt äventyr. Min rädsla var äkta, mina förföljare skulle kunna dyka upp när som helst.
Medan jag berättade var magen på helspänn. Tänk om förföljarna på något sätt kunde höra att jag berättade om dem. Det skulle de inte gilla. Det skulle de verkligen inte gilla. Både jag och min familj var i fara. Konstant oro. Jag skulle snart spy.
Nu började pappa skälla på mig. Jag skulle inte hitta på såna historier, nu fick jag se till att skärpa mig. Utan lönsamhet försvarade jag mig och det verkade bara bli värre för varje ord som yttrades. Jag som bara ville ha kärlek och värme efter flera dagars konstant skräck.
Plötsligt hördes ett brak och dörren slogs in. Mina förföljare hade kommit till slut. Hel-ve-te.
De riktade pistoler mot mamma och pappas huvuden och som genom en dimma hörde jag dem förklara att det var över nu. Jag skrek, mamma grät, Felicia och Isabelle hyperventilerade i panik, men pappas tårar kom ljudlöst. Jag antar att den rädsla jag försökt förmedla i en halvtimma slutligen sjunkit in. Det dök upp fler från förföljarnas gäng. Nu blev det kaos på riktigt. Vaser spräcktes, glassplitter överallt, skrik, kroppar, mina katter Musse och Pelle låg längst in i hörnet under köksskåpen.
Jag minns en specifik scen från köket. Jag vet inte varför, men mamma och pappa hade besök av ett äldre par som satt och drack vin ur fina glas. Kvinnan visste inte att hon fått glassplitter i sin dryck, men som i slow motion såg jag den lilla skärvan rinna ner i halsen på henne. Jag knep ihop ögonen allt jag kunde, ville inte se, ville inte höra smärtan och blodet. Varför kunde jag själv känna den lilla glasbiten skära upp insidan av halsen?
Hela situationen påminde om sista striden i Harry Potter. Inte vet jag var alla som kämpade på vår sida kom ifrån, men vi stred hårt och snart låg döda människor över hela golvet. Jag förstod att min sista strid var kommen. När jag snubblade ned på golvet över någons ben såg jag att någon tappat ett skjutvapen. Det var mitt nu. Bossen skulle döden dö, jag skulle få ett slut på allt det här.
Allt var som i en film. Alldeles lugnt gick jag upp bakom bossen och tryckte av mitt vapen. Han föll in i döden medan ett moln av ondska virvlade upp ur hans kropp, det dånade, lyste av energi och luften låg i stark turbulens. Alla skrek medan molnet lösgjorde sig och försvann ut i rymden.
Sedan var det tyst.
Vi som överlevt tittade på varandra, kände kärleken strömma. Jag kunde inte se pappa någonstans, och Musse var försvunnen från köksgolvet. Tänk om jag förlorat dem? Det fick inte vara så. Men Pelle låg kvar, alldeles dränkt i vatten, min stackars lilla älskling. Jag föll ihop på golvet, gråten kom över mig igen. Det fanns inget stopp på tårarna och hulkningarna. Pelle kröp upp intill mig för att tvätta av mig och dra ur taggarna som fastnat i mina fingrar. Tagg för tagg drog han ur med hjälp av munnen.
Sedan vaknade jag. Och sedan skrev jag ned allting.
Kan ju tillägga att jag såg Törnrosa igår. Och saknar min familj konstant. Och älskar mina katter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar