Loosing my grip

Det är så konstigt. De senaste veckorna har jag liksom överspolats av en tung och tråkig "vad gör jag här?"-ridå. Förut när jag gjorde/skapade/ritade saker så berättade folk alltid hur bra det var. Nu berättar folk mest hur dåligt det är. Och jag märker att folk inte blir särskilt imponerade längre, vilket orsakar mental dissonans i hjärnan på mig. För jag upplever ju själv att jag har utvecklats jättemycket! Det jag gör nu är triljoner gånger bättre än det jag gjorde för ett år sen. Och ändå räcker jag inte hela vägen. Så vad gör jag för fel? Kan man aldrig få veta vad man är allra bäst på, enligt andra?

Jag gillar inte att flyta runt i den här geggan av "jag vet inte hur andra uppfattar mig". Och ja, jag vet att jag inte borde bry mig. Men alla dessa borde har egentligen inte betydelse för hur det faktiskt är. Jag bryr mig och det får mig att må dåligt.

Kan inte folk vara ärliga åt båda hållen. Jag vill inte ha några "jo, det ser väl bra ut" längre.

Sommarjobb

Inte trodde jag att det skulle vara så här svårt att fixa ett sommarjobb. Kanske för att jag aldrig tidigare riktigt tvingats söka, sommarplatsen har ju alltid liksom funnits där.

Har sökt ett par jobb till idag dock. Aktivt arbetssökande.

Men men, blir det inget innan sommaren börjat tar jag körkort i juni. Så det så!

Hänvisning:

Hej alla läsare (som ju är sååå himla många). Jag hänvisar mer formella besökare till min mer formella och mindre privata blogg vid namn Amanda Jenderbäck. Puss och tack!

Min fontlista:

Önskemål:

Youngblood: http://www.myfonts.com/fonts/insigne/youngblood/

Elfort: http://www.myfonts.com/fonts/intellecta/elfort/

Reliant: http://www.myfonts.com/fonts/intellecta/reliant/

Pretoria (gross): http://www.myfonts.com/fonts/intellecta/pretoria-gross/regular/

Akzidenz Grotesk: http://www.myfonts.com/fonts/berthold/akzidenz-grotesk-be/

Det var väl de. Så länge.

Mardröm

Drömde en riktigt obehaglig mardröm där allt började med att jag var ute och promenerade med min familj och min katt Musse i ett koppel. Av någon anledning var Musse fem gånger större än verkligheten, men hursomhelst, det utspelade sig i Uppsala. Jag hade min gamla mobil. Gatan jag promenerade längs vad Kungsgatan, alldeles intill min gamla skola.

Men när jag kom närmre skolan fick jag nys om en flicka som hade försvunnit. Jag är rätt säker på att jag inte kände henne, men jag blev väldigt nyfiken och bestämde mig för att hitta henne. Musse försvann nu ur drömmen, liksom alla andra ur min familj, och jag började leta ledtrådar runtomkring mig. Dessa ledde mig bort från de centrala delarna av Uppsala och ut i något enormt industriområde, lite amerikansk sydstats-style på det hela. Det var varmt och torrt och allt hade ett gult ljus över sig.

Det fanns ett påbörjat, minst tio våningar högt, våningshus i området, och detta var vad jag styrde stegen mot. Jag visste att jag var ute på farligt vatten, magkänslan var läskigt tydlig med det. Plötsligt tror jag att jag fick syn på ett ansikte i ett av fönstren, våra blickar möttes och en lustig förståelse skapades. Det var ju den försvunna flickan! Hon såg alldeles söndergråten ut och mimade förkrossat åt mig att hjälpa henne. Sedan försvann hon in i mörkret. Snart försvann även jag in i ett mörker, antagligen var det någon som sett min kommunikation med tjejen och bestämt sig för att stoppa mig.

När jag vaknade upp (i drömmen) låg jag i en svettig liten säng med skrynkliga otvättade lakan och en okänd sovande man bredvid mig. Han såg allt annat än fräsch och trevlig ut. Paniken spred sig. Vad fan skulle jag göra? Vid sängens fotände fanns en trappa som ledde nedåt, men någonting sade mig att det var dörren intill sängen som jag skulle satsa på att komma ut genom.

Jag såg mig om i rummet. Hjärtat hoppade till när jag upptäckte ännu en tjej borta på golvet. Håret låg hoptrasslat och svettigt mot kroppen och hennes kläder var trasiga, men även hon sov. Jag började resa mig ur sängen, försökte vara så försiktig som möjligt för att inte väcka den okända mannen bredvid mig. Hela situationen fick mig att känna äckel över mig själv; vad hade de egentligen gjort med mig? Varför hade de tagit mig hit? Och framför allt, vad hade fått mig att tro att jag skulle kunna rädda den där tjejen.

Allt som hänt från att jag stod ute på det dammiga industriområdet fram tills nu befann sig i en enda stor minneslucka.

Äcklet bredvid mig började nu andas annorlunda. När han snart började sträcka på sig förstod jag att han var på väg att vakna. Helvete! Jag avbröt alla försök att röra mig ifrån sängen och lade mig blick stilla tillbaka. Men det var för sent.

Han öppnade sina små grisögon och flinade mot mig. Jag är inte säker på att han sade någonting, men han började ta av mig kläderna. Naturligtvis försökte jag säga nej, men det var lönlöst. Det blev en mer och mer fysisk protest men allt jag gjorde verkade utan effekt eftersom han var mycket starkare än mig. Han tog sina hängslen och klöste taggarna in i ryggen på mig, men på något magiskt vis upplevde jag inte smärtan just då. Kanske var det för att jag var helt livrädd över situationen.

Mitt i allt hade dock tjejen borta på golvet vaknat till liv. Nu hade hon kommit bort till oss å sängen, beredd att slå till mannen med något oidentifierbart stort och tungt. Hon slog till hårt och han verkade förlora medvetandet. Tjejen bad mig att snabbt som fan hjälpa henne att knuffa ned honom för trappan framför sängen, och trots hans enorma tyngd så gick det.

Nu var jag tvungen att skynda mig, för nedanför trappan fanns tydligen "bossen" som jag nu i vaket tillstånd inte minns namnet på. Snabbt som attan rafsade jag åt mig mina kläder och skyndade mig ut genom dörren. Ute i köket mittemot stod tjejen som jag sett genom fönstret! Hon fick syn på mig och verkade förstå vad som var på gång. "Skynda dig!", ropade hon utan ljud åt mig och visade med blicken åt vilket håll jag skulle komma ut.

Dundrandet från trappan lät mig förstå att det var jävligt bråttom nu. Det var svårt att hitta ytterdörren eftersom allt var nedsläckt och jag aldrig sett stället tidigare, men jag lyckades ta mig ut! Sen sprang jag allt vad jag kunde så långt ifrån stället det var möjligt. En mansröst ropade efter mig att "det är lönlöst, vi har folk ute som hittar dig", och jag kände obehaget ut i varje nervcellsände. Frasen ekade i huvudet. De skulle hitta mig. Jag lovade mig själv att varken titta på, prata med, eller lita på någon.

Jag kände efter i fickan ifall jag mot alla odds hade min mobil, och det hade jag. Ungefär 20 nya meddelanden och ett gäng missade samtal hade jag. Många från min familj, men en hel del från oroliga kompisar också. Jag hade visst varit borta i flera dagar. Speciellt ett sms gjorde mig illa berörd. Felicia skrev till mig:

"Om du ser det här Amanda, så vill jag att du ska veta att det är kaos här. Mamma har flyttat ut sen du försvann, hon orkar inte med oss när hon mår så här dåligt, och pappa klarar inte av någonting när mamma är borta. Livet håller inte ihop. Du måste komma hem snart ... Jag älskar dig för mycket för att förlora dig."

Där jag var nu, mitt ute i någon mörk träskliknande skog, kände jag mig till slut tillräckligt långt ifrån mina förföljare att jag kunde stanna upp ett par ögonblick. Solen hade gått ner och jag kunde bara följa den breda jordvägen jag gick på. En bil närmade sig bakifrån. Den kastade sitt blekgula ljus över vägen, som jag nu såg mynnade ut i någon slags brygga där man kunde hoppa på en anslutande färja.

Bilen stannade in alldeles intill mig. Nu hände något i drömmen: jag var inte längre inuti mig själv utan såg hela händelseförloppet utifrån. I bilen satt två män och en ful paddliknande kvinna med lockigt brunt hår. Allt med dem såg osympatiskt och elakt ut, men jaget i drömmen verkade ha glömt sin egen regel att inte lita på någon. De frågade om jag ville ha skjuts, och eftersom jag i drömmen var så trött efter rädslan och hela dagens springtur tackade jag ja. "Nej, nej, nej!", tänkte jag som liksom svävade ovanför allt och såg min kropp hoppa in i en främmande bil och stänga dörren efter sig. Ljudet av bilen som rullar iväg är fortfarande tydligt för mig, trots att jag är vaken när jag skriver.

När bilen körde iväg från det betraktande jaget såg jag en skylt på bakrutan. "Du skulle inte ha litat på främlingarna.", stod det och plötsligt stod det klart för mig att jag gjort mitt livs misstag. Där försvann bilen bort med mig, som med största sannolikhet gått i den mest uppenbara fälla som förföljarna gillrat.

Jag tror att drömmen gjorde ett uppehåll här, att jag vaknade till på riktigt och verkligen kände den bitande rädslan. På något vis somnade jag om, och drömmen fortsatte:

Jag befann mig i Uppsala med mobiltelefonen i handen. På något magiskt sätt hade jag lyckats rymma igen, men jag var mer rädd än någonsin. Tänk om mina förföljare kunde spåra mina samtal? Om de hade egna sätt att leta upp mig som jag inte ens i mina vildaste fantasier kunde tänka mig? Med nervositeten skärandes i magen letade jag upp mammas nummer i kontaktlistan och tryckte på "dial". När jag efter flera dagars rädsla äntligen fick höra mammas röst kom tårarna som en flod. Jag försökte förklara var jag befann mig och att hon skulle hämta mig så snabbt hon bara kunde - jag var rädd.

Några minuter senare dök mamma upp, och jag föll i hennes armar. Försökte förklara vad som hänt mellan snoret och gråten, men det gick nog inte att uppfatta hälften. Mamma föste in mig i bilen och hjälpte mig att spänna fast säkerhetsbältet, vi åkte hem.

Pappa verkade av någon mystisk anledning inte vilja veta av vad som hänt mig. När jag försökte berätta såg han läskigt oberörd ut, och när jag var klar med min historia insåg jag att han inte trodde på mig.

"Lugna ner dig, Amanda", bad han, men jag blev förtvivlad. Varför trodde han mig inte, såg han inte min rädsla? Fanns det överhuvudtaget något med mig som sade att jag skulle kunna ljuga ihop en sån här historia? Jag försökte visa såren på ryggen, försökte förklara att mitt toviga, skitiga hår inte berodde på att jag varit iväg på något roligt äventyr. Min rädsla var äkta, mina förföljare skulle kunna dyka upp när som helst.

Medan jag berättade var magen på helspänn. Tänk om förföljarna på något sätt kunde höra att jag berättade om dem. Det skulle de inte gilla. Det skulle de verkligen inte gilla. Både jag och min familj var i fara. Konstant oro. Jag skulle snart spy.

Nu började pappa skälla på mig. Jag skulle inte hitta på såna historier, nu fick jag se till att skärpa mig. Utan lönsamhet försvarade jag mig och det verkade bara bli värre för varje ord som yttrades. Jag som bara ville ha kärlek och värme efter flera dagars konstant skräck.

Plötsligt hördes ett brak och dörren slogs in. Mina förföljare hade kommit till slut. Hel-ve-te.

De riktade pistoler mot mamma och pappas huvuden och som genom en dimma hörde jag dem förklara att det var över nu. Jag skrek, mamma grät, Felicia och Isabelle hyperventilerade i panik, men pappas tårar kom ljudlöst. Jag antar att den rädsla jag försökt förmedla i en halvtimma slutligen sjunkit in. Det dök upp fler från förföljarnas gäng. Nu blev det kaos på riktigt. Vaser spräcktes, glassplitter överallt, skrik, kroppar, mina katter Musse och Pelle låg längst in i hörnet under köksskåpen.

Jag minns en specifik scen från köket. Jag vet inte varför, men mamma och pappa hade besök av ett äldre par som satt och drack vin ur fina glas. Kvinnan visste inte att hon fått glassplitter i sin dryck, men som i slow motion såg jag den lilla skärvan rinna ner i halsen på henne. Jag knep ihop ögonen allt jag kunde, ville inte se, ville inte höra smärtan och blodet. Varför kunde jag själv känna den lilla glasbiten skära upp insidan av halsen?

Hela situationen påminde om sista striden i Harry Potter. Inte vet jag var alla som kämpade på vår sida kom ifrån, men vi stred hårt och snart låg döda människor över hela golvet. Jag förstod att min sista strid var kommen. När jag snubblade ned på golvet över någons ben såg jag att någon tappat ett skjutvapen. Det var mitt nu. Bossen skulle döden dö, jag skulle få ett slut på allt det här.

Allt var som i en film. Alldeles lugnt gick jag upp bakom bossen och tryckte av mitt vapen. Han föll in i döden medan ett moln av ondska virvlade upp ur hans kropp, det dånade, lyste av energi och luften låg i stark turbulens. Alla skrek medan molnet lösgjorde sig och försvann ut i rymden.

Sedan var det tyst.

Vi som överlevt tittade på varandra, kände kärleken strömma. Jag kunde inte se pappa någonstans, och Musse var försvunnen från köksgolvet. Tänk om jag förlorat dem? Det fick inte vara så. Men Pelle låg kvar, alldeles dränkt i vatten, min stackars lilla älskling. Jag föll ihop på golvet, gråten kom över mig igen. Det fanns inget stopp på tårarna och hulkningarna. Pelle kröp upp intill mig för att tvätta av mig och dra ur taggarna som fastnat i mina fingrar. Tagg för tagg drog han ur med hjälp av munnen.

Sedan vaknade jag. Och sedan skrev jag ned allting.

Kan ju tillägga att jag såg Törnrosa igår. Och saknar min familj konstant. Och älskar mina katter.

Let's dance in style, let's dance for a while

Allt går helt upp-och-ner just nu. Uppe på topp och ner i botten, fem gånger på en dag. Får en sån obehaglig klump i magen, orolighet, nervositet, osäkerhet. Så himla töntigt. Jag märker att jag drar ner mig själv men slutar inte, utan uppmuntrar det snarare. För att jag tycker om att må dåligt? För att det börjar bli vinter snart? Ingen jävla aning.

Ännu en gång vet jag inte riktigt vem jag är. Var jag är på väg. Jag gillar det på många sätt, att bara ta dagen som den kommer, leva ut det jag vill leva ut och skita fullständigt i allt som är irrelevant för mig.

Felicia och Isabelle åkte hem i förrigår. Tårarna bara sprutade, haha. Kanske för att vi såg Seven Pounds, världens sorgligaste film efter Titanic. Jag tycker ju om att gråta, men inte att misstro alla omkring mig. Tycker inte om när varenda ord folk säger blir provocerande. Kan jag bara fucking lugna ner mig? Hur kan man få panik över att det blir fullt av disk när man får gäster?

Egentligen är det bra med mig.

10 augusti 2011:

jag vill kyssa dig tills vi båda slutar andas och sen ska du och jag sova sida vid sida i hundra år <3

It takes a fool to remain sane

Sitter och frossar i nostalgiska youtubeklipp. Och låtar. På Spotify. Rent tekniskt fyller jag år imorgon. LördagLördagLördag. Och mina vänner är på väg nu, på riktigt! Otroligt. Jag längtar.

Skulle diska/städa/dammsuga ikväll. Men det gick fasligt segt, så det enda jag hann med var diskBERGET och lite allmänt småröj. Bara att dammsuga imorgon då. Kanon! Och baka en satans massa piroger. Och kladdkake-bakelser. Wuhuuu!

Amanda:

merci mademoiselle

Myra:

bon nuit

je suis trop tarde

det är vad jag kommer ihåg från franskan :)

Amanda:

et je suis très fatigué

bon nuit

Myra:

haha ja tarde betydde sen?

Amanda:

jajamän! :)

Myra:

sacre bleu

Amanda:

hahah

merde

Myra:

baguette

Amanda:

HAHA

älskar dig <3

Myra:

<3

godnatt på dig, kommer med telefonen imorn :)

Amanda:

blir super :) SOV NU, natti natti

Efterfest på eran balkong

I natt drömde jag för första gången i mitt liv att jag slickade en tjej. Det var fantastiskt. Jag önskar det varit på riktigt. Hela drömmen var bara fucked upp och knasig, så där som mina drömmar brukar vara. Mina högstadiekompisar, Myra (!) och jag var ute i någon grotta tillsammans. När vi fortsatte in i berget kom vi till en liten sal som påminde mycket om en biosalong, med fåtöljer och bioduk och allt det där. Jag vet inte riktigt vad det var för film som rullade på bioduken, men jag har för mig att det var någon slags livekamera från någon som hade sex. Eller så var det något helt annat. Svårt att säga.

Inne i den här grottsalen fanns ett stort paket till mig och mina kompisar. Eftersom jag älskar att öppna paket (vilket ingen annan gör?!) så slet jag upp pappret och öppnade lådan inuti. Där i kartongen låg säkert runt åtta olika slags dildos, i glas, gummi, olika färger, gelé etc. Alla hade olika former och funktioner och var otroligt fantasifulla. Myra skyndade sig att ta upp den som hade en liten kamera på sig. Det visade sig att kameran gick att fyra av, det var helt enkelt en liten miniatyr av en polaroidkamera, så bilden som knäpptes framkallades med en gång som ett litet klistermärke.

När alla valt en varsin dildo (jag tror jag tog någon som kändes som glas men som var böjlig och kunde skruva på toppen) flöt vi liksom in i den där filmen. Eller jag gjorde det. För all of a sudden var jag med någon asiatisk tjej på hennes rum. Att röra henne fick mig verkligen att känna mig som en kille, snacka om att könsrollerna sitter djupt inrotade. Hur som helst, vi började utforska varandra och snart hade jag gjort min slickdebut. Den gjorde mig för övrigt lika upphetsad som den gjorde henne.

Det gick upp för mig att hennes pojkvän var hemma, så vi var tvungna att sluta. Så fort jag tänkt tanken kom jag på att nej, vi kanske kunde leka alla tre. Så kunde jag fortsätta med min nyfunna sexgren medan hennes pojkvän var inne i henne. Problemet var att så fort jag insåg att vi måste sluta så hade jag börjat snurra iväg, liksom sväva ut i luften.

Och då hade jag alltså hamnat på Rosendalsgymnasiet, som var helt nedsläckt, liksom det alltid är i mina drömmar. I matsalen var det ny personal, och de följde en helt annan idé och vision. Istället för tallrikar åt man på lock. Superstora lock. Och maten som serverades var någon slags brun gegga som påminde om såsen jag och Angelica gjorde till köttet häromdagen. Allting i perfekt balans och i harmoni med kosmos. Ja, inte vet jag. Det kanske var bra för kroppen.

Sedan skulle vi vidare. I bilen hamnade jag bredvid en vän som har flickvän, men det hindrade inte oss från att försiktigt och lite trevande känna på varandra under filten vi hade över oss.

Och sedan vaknade jag.

Vad som gav upphov till den här sanslösa drömmen? Ingen aning. Det enda jag vet är att jag dansade hela natten i en ny lägenhet och älskade det. Sen gick jag hem och lade mig.

Insane

Har kommit typ femton gånger idag. Testade att hålla andan. Det funkade.

Ocensurerat

La Photographie

Alors on danse. Waowaowa.

Jag har inte riktigt fattat tidigare att fotografi kunde vara så lätt om man bara hade mer kunskap om inställningarna på kameran.

Tja. Idag har jag ju slutligen fattat det. Och plötsligt är det som om jag fattar allt. Hur fasen folk kan hitta rätt slutartid på en gång och sånt där. Det står ju för fasen på skärmen! Åh. Snacka om att man känner sig dum som krånglat till allt. Bara för att inte jag ville gå någon fotokurs. Eftersom det kostade pengar.

Nåväl. Även den bästa gör misstag. Och även den sämsta gör framsteg.

hon och allt

Hittade en text jag skrev i maj 2010. Hade i princip glömt den. Positiv överraskning. Tänkte att jag skulle dela med mig av den.

En annan dag som det regnar och klockan är hoppsan du missade precis bussen. Håret klibbar som halvsmälta kolasnören mot kinderna och byxorna sitter fel inte alls så där som i morse men du måste ha kaffe och kaféet är torrt och kaféet är billigt. Inuti skallen kaospiper det bara av inget viktigt sådär utan bara allt på samma gång. Du drippdroppklafsar fram mot disken och woooh watch out du krockar med en stjärna, aj, turbulens! TUT TUT! Svart hår och glitterögon och dendrochiloidesleende är alldeles för mycket för en hjärna att processa, hon äter dig hel, slukar dina tankar.

"En kaffe tack", säger du och tänker att ja det är ju bra att tungan minns vad du vill i alla fall. Men tungan vill något annat. Vill smaka på henne vill känna hennes salta doft överallt. Kaffekoppen bränner dig på fingrarna. Hon är en manet nej en magnet, hihi, du skrattar åt dig själv. För du är så patetisk.

Hela bussresan hem har du fjärilar i magen, de är egentligen inte dina, är bara där för att jävlas med dig och dina näthinnor som fortfarande är kvar mittemot det där leendet. Ellen, Linnea, Ellen, Linnea, påminner du dig själv. Så idiotiskt. Och onödigt. Inte igen.

Och händerna bränns fortfarande. Det är slut på kaffet nu du knögglar ihop pappersmuggen och inser att svart bläck är värsta bästa uppfinningen. För på undersidan av den skrynkliga kartongmuggen hittar du hennes telefonnummer som hon visst skrev bara till dig.

På gång

Long way to go.

Cantolion

Google translate får det till att canto betyder säg det magiska ordet.

Jag undrar jag om det stämmer.

Eftersom jag äntligen skaffat Illustrator till den här datorn har jag suttit och lekt de senaste timmarna. Cantolion eller Canto Leone (Säg det magiska ordet?) tyckte jag var ett fint namn, så det är namnet på den här skönheten.

Högt upp i luften, långt under marken

I'm a motherlover, you're a motherlover

We should fuck each others' mothers,

fuck each others' moms

Alltså jag drömmer så konstigt. Igen. Inte lika långt och detaljerat den här gången, men ändå, sjukt knasigt.

Jag var i någon slags kyrka/slott/stor stenbyggnad. Det var grått, mörkt, dunkelt, jag gick omkring och letade efter någonting. Vad jag letade efter är oklart. Det kan ha varit Majda, det kan ha varit någonting helt annat. Till slut hittade jag ändå Majda, ingen av oss var särskilt glad. Stonefaces, inga känslor alls, avskalade och tysta. Vi hoppade in i hennes bil och började åka iväg någonstans. Överallt var det lika dimmigt mörkt och grått. Långt framme genom dimman avtecknade sig ett stort skjul, detta var alltså vårt mål. Framme vid skjulet sade Majda åt mig att klättra upp i sängen, detta kunde nämligen vara farligt för sådana som jag som inte gjort det här tidigare. Sängen var en slags loftsäng, tio meter upp i luften på tjocka pelare. Jag vet inte hur jag kom upp, och jag vet inte hur jag rimligtvis skulle kunna ta mig ner därifrån.

Från mitt utkikstorn såg jag mig omkring i rummet. Halmbalar, höbalar, plastemballage, blodstänk. Små kattungar kröp omkring på höskullen. Var hade jag hamnat egentligen? Var det alltså det här som Majda hemlighetsfullt hade jobbat med hela våren?

Konstiga ljud nerifrån golvet drog till sig min uppmärksamhet. Två-tre paddliknande varelser, ungefär tre fjärdedels meter långa, blåskimrande med sju glimmande svarta ögon, kröp fram ut skuggorna. Dessa varelser skrämde mig. När de började hoppa upp mot pelarna till sängen blev jag ännu räddare och drog fram mina vattenfyllda påsar (?) ur väskan. Kanske skulle varelserna lugna sig om jag hällde vatten på dem? Jag klämde alltså sönder vattenpåsarna och öste ner vattnet över de stora, märkliga djuren. Men istället för att dra sig undan började de leka i vattenstrålen, och då förstod jag att varelserna inte var onda.

Nu ville jag sova, men det fanns inget täcke uppe i sängen. Vad som däremot fanns var två flytvästar. Jag pressade ner dem i väskan och lyckades ta mig ner till golvet. Där klev mamma fram från bakom ett hörn. Jag tog fram flytvästarna igen, för nu började jag frysa. Den ena gav jag till Majda, för hon behövde den, men precis när jag skulle ta på mig min upptäckte jag att den hade svinkoppor. Intorkade. Och det var naturligtvis jag som hade smittat den en gång i tiden. Inte bra. Om jag tog på mig den skulle jag naturligtvis återsmitta mig själv. Så då fick jag väl stå där och frysa.